Det tredje årtiondet av 1900-talet brukar kallas

 ”Det glada tjugotalet.”

Det var den tid då Europa reste sig ur askan efter det Första Världskrigets fasor. Framtiden verkade ljus och människorna var optimistiska. Vårt land hade undgått att drabbas av förstörelsen. Nu inleddes en tid av återhämtning.

Det är i vågsvallet av händelserna från den tiden, vi inleder berättelsen i vårt teaterstycke. Handlingen utspelar sig i Hällesta´- så klart.

Människorna och scenerierna är så verkliga som de kan bli i vår tolkning av berättartraditionen och de dokument vi påträffat i arkiven. Men allting var givetvis inte präglat av framtidstro, inte ens här, i vårt lugna hörn av världen. Det fanns avigsidor, som väckte oro hos de som försökte se längre än många andra. De växande tätorternas fabriker lockade folk bort från landsbygden. Inledningsvis märktes förändringen inte särskilt mycket. Städerna tog hand om överskottet i ”folkhopen”, men ödelade knappast en enda torpstuga i skogen. Om drängar och pigor flyttade till sta´n kom nya jordhungriga ungdomar i deras ställe. Ännu fanns det inga åkerlappar i skogen som granskogen tagit tillbaka från dem som först nyodlat, brutit sten, grävt diken och satt gärdesgårdar.

Men det växte fram en oro över hur den moderna tiden skulle behandla vårt kulturarv.

De flesta bland alla de som inte lyckats få en egen jordbit att odla skaffade sig istället ett bättre och mera självständigt liv i städerna – eller i U.S.Amerika.

Många fick på så sätt ett större ekonomiskt oberoende än deras föräldrageneration hade haft.

De nya stadsborna avlönades med reda pengar, inte med mat och husrum och ett par smorläderstövlar vartannat år.

Men den trygga gemenskapen på landsbygden gick förlorad och ersattes inte i det mera ovissa livet i städerna.

Vårt lands månghundraåriga kulturarv var hotat.

Förändringar i tänkesätt och attityder utmanade den nedärvda förvissningen om, att alla spelat en roll i den långa raden av generationer, som vandrat före oss genom historien. Det hade varit en tillvaro, där folk kände varandra och envar visste var de kom ifrån och vart de var på väg och vad som skulle hända dem när jordelivet tog slut. Ytligt sett handlar vår berättelse om två personer från vår egen bygd, som älskade sin hembygd och följde sin övertygelse. Men det är en historia som har flera bottnar.

Kulturpriset ur Nils Anneruds minnesfond instiftades efter

Finspångsbons Nils Anneruds död 1984.

Priset delas ut till personer i Östergötland som är viktiga för folkbildningen.

Både Jan-Eric och Ingbritt har fått stipendiet.


Grattis!


"Framtidsdrömmar"

2013 fick hela Gruvspelsgruppen Finspångs kommuns Kulturstipendium.

Gammalt hantverk - bygga gärsgård

Gärsgår´n behöver bättras på vid Gruvstugan
Den gamla regeln gäller: Finns det gammalt virke som duger?
Hanken ångkokas för att bli mjuk
Hanken läggs mellan störarna i två åttor
Dä frester på. "Gammal som gärsgår´n" bruker di säja
En gärsgård ska vara ormatät å jävlahög å räkne sju hot från topp till fot

webmaster

 

Copyright ©2011 [Gruvspelet]. Med ensamrätt.

 

Senast uppdaterad    2018-11-24